Åter till medlemsresor     Åter till bidgalleri


Dagbok från Brasilienresa okt.2015

Helgen i Pirenopolis!

2015-10-31

Lördagen började med samling på hotellet i Brasilia. Detta var dagen då vi skulle se en annan del av landet. Efter diverse trixande med  hyrbilarna - inkluderande en liten påbackning på en taxi - vilket naturligtvis gjordes upp i goda (200 reais för en 3 mm prick - bra betalt...), påbörjade vi vår färd mot den lilla sydeuropeiskt inspirerade staden Pirenopolis. Jag ledde den minimala karavanen med Mona, som en fantastisk kartläsare. (kartan bestod av några vägnummer, som vi skulle följa). Föga anade vi just då att i karavanens andra och sista bil satt en Mats med sin GPS som tydligt visade exakt hur vi skulle köra...

Nåväl, denna sak, GPS:en,  blev nog konfunderad när jag efter 4 mil avvek från den rekommenderade vägen och körde rätt in i och runt i en favela utanför staden Ceilandia. Länge.

-"Conhesso a signora Maria Auxiliadora?" Jag frågade nog fyra-fem gånger innan jag hörde ett skrik "si, si!" inifrån en gård bakom en låst port. Porten öppnades och där stod hon, min kära Maria. Hon som under mina år som ambassadör tvättade och strök inte enbart mina kläder, utan också smyckena och skorna, hon städade och sjöng, hon var min obrottsligt lojala närmaste person i residenset. Glädjen var nu stor vi fällde några tårar. Hon hälsade på gruppen och jag gav henne några presenter innan vi for ut ur favelan, och den GPS,  som jag inte visste arbetade, kunde återgå till ordningen..

  

Efter 16 mil var vi så framme i Pirenopolis. Det var varmt, mycket varmt. Vi hittade vårt enkla boställe, en pousada;  Por do Sol. Vi betalade, fick inget kvitto och behövde inte tala om våra namn. Vad var detta för ställe? (bra - trots allt visade det sig..)

  

Några ville genast gå och shoppa, andra tog det lugnt. Shoppinggänget hann bara en gata ner innan himlen öppnade sina portar. En restaurang blev räddningen!  Där fastnade detta gäng bland öl och carperinhas och  kom aldrig i kontakt med det silver som staden är så rikt begåvad med. Å andra sidan har ju carperinha en färg som kan liknas vid silver-guld, så lite kontakt blev det ändå. Vi som skulle ta det lugnt ägnade oss åt vattenstudier. När skulle systemet krascha, sluta att ta emot regnvattnet? När skulle våra rum svämmas över? Att stirra på stigande regnvatten är intressant. Dock, vi schasade och borstade vatten och var just beredda att bygga handduksvallar i dörröppningarna när regnet stillade sig, drog sig tillbaka och vi åkte ner till byn för att äta middag med de andra. Min bil kunde göras om till en 7-sitsig. Nu var vi dock åtta, men eftersom två av deltagarna var så smala, så bestämde vi att dessa två fick gå för en. Bilen såg liten ut, rent exteriört, så den som såg oss stanna och yngla av oss åtta pers måste ha gnuggat ögonen.... Nå, vi körde runt lite, det fanns massor med ställen, men till slut hamnade vi - ja på den restaurang, Dona Cida. som under timmar, tidigare hyst regngänget. Vi blev väl mottagna kan man säga... Matmängden var enorm!

  
  

Söndagen skulle ägnas åt vandring till de sju vattenfallen. Vägen dit var mycket förstörd av lördagens skyfall. Men med lite trixande kunde vi ta oss fram till den bondgård, som är början på vandringen. De som tidigare varit med mig dit vet vad jag pratar om; Marianne, Sussie, Margareta, Kalle, Monica, Lotta, Erik, Botvid, Elsa, Olle, Hans med flera. Vi betalde 20 reais var för att få passera grinden (allemansrätt -nej). Så började vår vandring. Gänget var extremt gåvänligt! Vid första fallet badade vi!  Och vid sista. Och sista var lite olika för olika personer,  för nu så hade de agnarna skilts från vetet. Men alla gick till fall nummer sex. Några svek de sista trapporna rakt upp i skyn. Det är glömt och förlåtet. Nerfärden gick snabbt för nu skulle det ätas en riktigt goijansk lunch. Sallad, feijuada, picanha, kyckling och lite till. Den maten är rätt stadig så en tupplur hade suttit fint men nu skulle vi tillbaka och inte missa flyget till Rio för sex av gruppens åtta medlemmar. Nu hade Mats´GPS synliggjorts, så nu fick den bilen ta täten. Allt gick bra men vid Taguntingua svängde vi in på en för mig okänd väg. Då blev det lite mr Bean-körning till flygplatsen, GPS:en hade inte ställts in på mångafilerkörning påstod Mats....men vi hann bra.  Efter ett stort farväl skildes gruppen åt. Elisabet åkte mot Sverige och Siv, Tomas, Ingegerd, Mats och Mona mot Ilha Grande. Jörn och jag stannade ett dygn ytterligare i Brasilia.

  
  
  

Nio väldigt trevliga dagar var över och en sak tar jag särskilt med mig som kom-ihåg; Man ska välja sina resekompisar väl.  Denna grupp var fantastisk!

Margareta Winberg

"reseledare"

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden