Åter till medlemsresor     Åter till bidgalleri


Dagbok från Brasilienresa okt.2015

Paradisön Ilha Grande!

 Turistbesök måndag 2 nov t o m söndag den 8 nov 2015

Vi - Mona, Ingegerd, Mats, Siv och Tomas - anlände med flyget från Brasilia till Rio de Janeiro sent på söndagskvällen. Vårt hotell låg bara 500 meter från flygplatsen så vi var snabbt framme med shuttlebuss för incheckning.

Med kurs mot Ilha Grande

På måndagsmorgonen åker vi iväg efter frukost med två  taxibilar  15 mil söderut för vidare båtfärd till Ilha Grande.

En resa i hiskeligt tempo, där samtliga bilar, som är framför oss, ska köras om! Ingen av taxichaffisarna kan engelska. Det innebär att det blir en tyst färd i ena bilen. I den andra bilen har vi i alla fall en sjungande och visslande chaufför så vi försöker ändå kommunicera via universala ord som Metro (=pågående tunnelbanebygge för OS 2016), fabrica, favela, toilett och gazstation!

Men vi sitter ändå lugnt i bilarna och drömmer om den paradisö – Ilha Grande (stora ön) – som vi är på väg till.

Information om ön

Den här informationen om ön Ilha Grande har vi inhämtat före resan:

Ilha Grande är lika stor till ytan som Manhattan, men här bor endast 9 000 invånare.

Här finns tropisk grönska och 106 härliga sandstränder. Ön är i det närmaste bilfri (om man bortser från renhållningsfordon och ambulans). Öns bebyggelse ligger koncentrerad i det lilla Vila do Abraão – Abrahams stad – där vi ska bo i värdshuset (pousadan) Casa Blanca.

  

Ön är i övrigt en ekologisk park med fridlysta djur och byggförbud.

  

En tätbevuxen regnskog täcker inlandets sluttningar och bergstoppar. Den högsta toppen är Bico do Papagaio som ligger på 1 000 meters höjd. Ön stiger rakt upp ur havet som en mäktig och magnifik bergskedja klädd med den numera så sällsynta subtropiska Atlantdjungeln. Ilha Grande är en av Brasiliens största öar och omges av 360 små öar.

Men ön har också en dramatisk historia. Den har varit en riktig djävulsö med en plågsam historia fylld av pirater, kapade huvuden, sänkta skepp, slavhandel, piskor och mänsklighetens förnedring plus ockupation av olika kolonialmakter. Så sent som år 1994 stängdes det ökända fängelset och sprängdes bitvis i luften.

Framme

Så är vi då framme i hamnen med väntande taxibåt. Full fart även nu och resan till ön tar 20 minuter.

Då vi närmar oss ön så ser vi ett stort antal skonare, savairos. De påminner lite grann om piratskepp med höga master och papegojfärger.

  

Så närmar vi oss det lilla samhället vid strandkanten med den beigerosafärgade kyrkan och de låga husen i olika glada färger.

  

På turistbryggan är det full rörelse av turister och backpackers med resväskor och ryggsäckar. Vi möts på bryggan av en kvinnlig engelsktalande turistagent, som visar oss vägen till vårt värdshus/pousada Casa Blanca. Turistagenten ska också senare hjälpa oss med returresan.

Vi drar våra resväskor på de smala stenbelagda gatorna till vårt charmiga värdshus som bara ligger några hundra meter från hamnen.

Här väntar oss fina rum med små balkonger och fågelsång runtom. Ett avstressat boende i grön och skön miljö. Känner direkt att här kommer vi att trivas!

  

  

Paradisön  signalerar avkoppling och njutning!

Hela besöksveckan – varm och skön och lite våtklibbig av värmen - nyttjar sen hela resgänget till att

- leta upp och bada i olika badvikar. I en av vikarna får vi sällskap av en gris, som ligger och

  solar i vår närhet

- promenera på vandringsleder i den tätbevuxna regnskogen

- promenera runt i det lilla samhället på de smala gatorna – det är gott om lösspringande

hundar, men vi behöver inte parera för några motorfordon, möjligen se upp för

handdragna varukärror eller några cyklister

- shoppa, fika och äta gott på de olika restaurangerna

- beundra kolibrifåglarnas il-snabba vingrörelser när de inmundigar sockervatten

- njuta av blomsterprakten

- åka en båttur med badstopp i Lagoa Azul (blå lagunen med bad i havet omgivna av  fiskstim), Freguesia de Santana (bad i havsvik) och Japariz (havsvik med restaurang)

  

  

  

  

  

 

Ja, här är det bara avkoppling som gäller!

Visst blir det lite stress näst sist dagen, då vi får reda på att det är strejk hos Lufthansa men 

Resia hjälper oss att boka om till motsvarande flight 1 dygn senare. Vi får därmed ett extra dygn på vår ö, som då passar på att erbjuda oss ett kraftfullt regn. Men det hör ju till. Det är ju trots allt vår vid den här tiden på året i Brasilien med tillhörande vårregn!

Hemresa

Hemresan går med taxibåt från ön och sen med samma taxibilar som tidigare till flygplatsen.

Ena gasdrivna taxibilen har problem tidvis, så återresan går i något lugnare tempo.

I andra taxibilen ger chauffören en ung medtrafikant i annan bil en uppläxning i trafikvett under flera hundra meters körning.

Men vi har ingen anledning att stressa upp oss! Vi har ju bara paradisön i våra tankar och på våra näthinnor…..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helgen i Pirenopolis!

Lördagen började med samling på hotellet i Brasilia. Detta var dagen då vi skulle se en annan del av landet. Efter diverse trixande med  hyrbilarna - inkluderande en liten påbackning på en taxi - vilket naturligtvis gjordes upp i goda (200 reais för en 3 mm prick - bra betalt...), påbörjade vi vår färd mot den lilla sydeuropeiskt inspirerade staden Pirenopolis. Jag ledde den minimala karavanen med Mona, som en fantastisk kartläsare. (kartan bestod av några vägnummer, som vi skulle följa). Föga anade vi just då att i karavanens andra och sista bil satt en Mats med sin GPS som tydligt visade exakt hur vi skulle köra...

Nåväl, denna sak, GPS:en,  blev nog konfunderad när jag efter 4 mil avvek från den rekommenderade vägen och körde rätt in i och runt i en favela utanför staden Ceilandia. Länge.

-"Conhesso a signora Maria Auxiliadora?" Jag frågade nog fyra-fem gånger innan jag hörde ett skrik "si, si!" inifrån en gård bakom en låst port. Porten öppnades och där stod hon, min kära Maria. Hon som under mina år som ambassadör tvättade och strök inte enbart mina kläder, utan också smyckena och skorna, hon städade och sjöng, hon var min obrottsligt lojala närmaste person i residenset. Glädjen var nu stor vi fällde några tårar. Hon hälsade på gruppen och jag gav henne några presenter innan vi for ut ur favelan, och den GPS,  som jag inte visste arbetade, kunde återgå till ordningen..

  

Efter 16 mil var vi så framme i Pirenopolis. Det var varmt, mycket varmt. Vi hittade vårt enkla boställe, en pousada;  Por do Sol. Vi betalade, fick inget kvitto och behövde inte tala om våra namn. Vad var detta för ställe? (bra - trots allt visade det sig..)

  

Några ville genast gå och shoppa, andra tog det lugnt. Shoppinggänget hann bara en gata ner innan himlen öppnade sina portar. En restaurang blev räddningen!  Där fastnade detta gäng bland öl och carperinhas och  kom aldrig i kontakt med det silver som staden är så rikt begåvad med. Å andra sidan har ju carperinha en färg som kan liknas vid silver-guld, så lite kontakt blev det ändå. Vi som skulle ta det lugnt ägnade oss åt vattenstudier. När skulle systemet krascha, sluta att ta emot regnvattnet? När skulle våra rum svämmas över? Att stirra på stigande regnvatten är intressant. Dock, vi schasade och borstade vatten och var just beredda att bygga handduksvallar i dörröppningarna när regnet stillade sig, drog sig tillbaka och vi åkte ner till byn för att äta middag med de andra. Min bil kunde göras om till en 7-sitsig. Nu var vi dock åtta, men eftersom två av deltagarna var så smala, så bestämde vi att dessa två fick gå för en. Bilen såg liten ut, rent exteriört, så den som såg oss stanna och yngla av oss åtta pers måste ha gnuggat ögonen.... Nå, vi körde runt lite, det fanns massor med ställen, men till slut hamnade vi - ja på den restaurang, Dona Cida. som under timmar, tidigare hyst regngänget. Vi blev väl mottagna kan man säga... Matmängden var enorm!

  
  

Söndagen skulle ägnas åt vandring till de sju vattenfallen. Vägen dit var mycket förstörd av lördagens skyfall. Men med lite trixande kunde vi ta oss fram till den bondgård, som är början på vandringen. De som tidigare varit med mig dit vet vad jag pratar om; Marianne, Sussie, Margareta, Kalle, Monica, Lotta, Erik, Botvid, Elsa, Olle, Hans med flera. Vi betalde 20 reais var för att få passera grinden (allemansrätt -nej). Så började vår vandring. Gänget var extremt gåvänligt! Vid första fallet badade vi!  Och vid sista. Och sista var lite olika för olika personer,  för nu så hade de agnarna skilts från vetet. Men alla gick till fall nummer sex. Några svek de sista trapporna rakt upp i skyn. Det är glömt och förlåtet. Nerfärden gick snabbt för nu skulle det ätas en riktigt goijansk lunch. Sallad, feijuada, picanha, kyckling och lite till. Den maten är rätt stadig så en tupplur hade suttit fint men nu skulle vi tillbaka och inte missa flyget till Rio för sex av gruppens åtta medlemmar. Nu hade Mats´GPS synliggjorts, så nu fick den bilen ta täten. Allt gick bra men vid Taguntingua svängde vi in på en för mig okänd väg. Då blev det lite mr Bean-körning till flygplatsen, GPS:en hade inte ställts in på mångafilerkörning påstod Mats....men vi hann bra.  Efter ett stort farväl skildes gruppen åt. Elisabet åkte mot Sverige och Siv, Tomas, Ingegerd, Mats och Mona mot Ilha Grande. Jörn och jag stannade ett dygn ytterligare i Brasilia.

  
  
  

Nio väldigt trevliga dagar var över och en sak tar jag särskilt med mig som kom-ihåg; Man ska välja sina resekompisar väl.  Denna grupp var fantastisk!

Margareta Winberg

"reseledare"

Fredagen i Brasilia!

Vi inledde dagen med ett besök på Svenska ambassaden, där ambassadör Hjelmborn gav en utförlig bild av situationen i landet.

  

Brasiliens ekonomiska tillväxt är bara 3 % (vilket anses hyggligt i Sverige men representerar en allvarlig minskning av den brasilianska under Lulas tid). Arbetslösheten är runt 8 procent i den officiella räkningen men i verkligheten högre. Exporten spelar en relativt mindre roll i landets totala ekonomi eftersom Brasilien är folkrikt och stort, men dess nedgång bidrar till den försämrade  situationen. Till detta ska läggas den nedgång i råvarupriserna som skett och som påverkar landet kraftigt.

Den brasilianska valutan, realen, har sjunkit i värde gentemot omvärldens andra större valutor, även om den tidigare varit övervärderad. En svag valuta i en svag världsmarknad  är dock inte någon direkt nackdel. Brasilien kan då eventuellt vidga sin utrikeshandel via billig export.  

Allvarligare är dock ett annat problem - korruptionen,  som aktualiserats genom skandaler, där politiker från alla läger är mer eller mindre inblandade - även ordföranden i den kommmission som ska utreda denna bedrövliga sjuka i samhällskroppen, deputeradekammarens talman Cunha.

Korruptionen, som allltid varit ett problem i landet tycks ha blivit allvarligare, eller också syns den mer, därför att politiker och politiska partier i den svaga konjunkturen använder den mot varandra i större utsträckning. Även presidenten Dilma Rousseff  har blivit föremål för misstankar - vilket sänkt hennes förtroende bland allmänheten kraftigt. Detta är sannolikt överdrivet då hon som person varit en kämpe mot den tidigare militärdiktaturen och hittills inte dragits in i något konkret och stort korrupt  sammanhang som en mängd andra politiker. Men just nu är korruption något som i hög grad engagerar opinionen. Det hör till dagens politiska scen att anklaga varandra i den politiska sfären och att den i Brasilien dominerande pressen är inte positivt inställd till den sittande regeringen.

En synnerligen aktuell och viktig fråga gäller den brasilianska presidentens  besök i Sverige med anledning av Brasiliens köp av svenska stridsflygplan, JAS. Beslutet att köpa det svenska planet togs i fullständig enighet i parlamentet, vilket är en unik situation. Presidenten informerade sig i Sverige tydligen grundligt sittande i en äkta cock-pit. Men bakom denna publicitet ligger en verklighet av betydande fördel för  både Brasilien och Sverige. I Linköping sker nämligen en betydande utbildning av brasilianska ingenjörer. Detta, och andra samarbetsavtal, bör erinra opinion och media i Sverige om den viktiga och breda samverkan som nu sker mellan våra länder.  Det är i båda länders intresse att denna samverkan inte bara sker på tekniska och kommersiella områden utan också på kulturens och utbildningens olika områden.

Ovanstående är en sammanfattning av ambassadörens framställning, som också resulterade i ett antal frågor från gruppen om allt ifrån oljepriset till riksrätt.

  

Briefingen följdes av det på ambassaden sedvanliga fredagskaffet - dagen till ära med god tårta!

   

Eftermiddagen ägnade vi åt en rundtur med buss där alla de officiella platserna besöktes; Don Busco-katedralen, parlamentet, nationalbiblioteket, nationalmuseét, de tre makternas torg, den välkända ekumeniska katedralen, med den, för oss i jämtbrasse, ständiga frågan: Varför står inte Johannes tillsammans med Matteus, Marcus och Lucas?  Vidare till president  Dilmas palats och tillbaka till hotellet. Den välkände arkitekten Oscar Niemaiyers ande svävade över hela bussturen. Hans sista verk gjordes när han var 102 år gammal. Två år senare avled han.

  

Kvällens middag intog gruppen i den lilla lägenhet på ambassaden som Margareta och jag hyrde. Vår underbara kock, Lilian, hade gjort en fantastisk kycklingsallad och vi stekte förstås lite picanha till detta. Så var ännu en innehållsrik dag till ända.

Jörn Svensson

    

 

      

Från Rio till Brasilia!

Efter några dagars mer eller mindre avsaknad av internetuppkoppling kommer här fortsättningen av vår dagbok.

Torsdag 2015-10-29

Tidig morgon lämnar vi ett regnigt Rio. Men i våra hjärtan har vi med oss mycket känslor och upplevelser. Både underbara och en del jobbiga stunder. Man förundras över alla gula bilar som ringlar sig i trafiken.

Vår resa går nu till Brasilia som tar två timmar flygvägen. Vi landar strax utanför Brasilia där man för två år sedan byggde en ny flygplats inför WM i fotboll. Nu skall vi ut på nya upptåg. Margaretha och Tomas ska ta oss runt i Brasilia, med våra jut uthämtade hyrbilar, Ja det blev runt och runt. Jag är tacksam som inte blev tillfrågad att köra. Vilken grönska och underbar natur vi möter i detta landskap.

I kväll ska vi möte en intressant person Frank Svensson, ättling från Sverige vars far var snickare och mamman en skräddardotter från Småland, men Frank föddes i Brasilien. Varför denna man är så intressant! Ett av de stora projekt han arbetat med är uppbyggnaden av staden Brasilia på -60 talet, som är uppbyggd i egenskap av en flygplanskropp. Där människor bor har man byggt husen på pelare så att det blir en öppen lösning runt lägenhetshusen, det gör att alla kan se varandra och känna närhet.


När vi kommer fram till Frank möts vi av en Volvo PV 1953 års modell som var välpolerad. Vi ringer på och Frank öppnar dörren och välkomnar oss in, han börjar genast berätta om sitt liv, vi kan här inte berätta allt, för Frank har gjort mycket intressant i sitt liv. Frank hade en stark känsla att vara sig själv i olika byggnader. Många undrar varför han vill arbeta i betong, Svaret Frank ger att Brasilien kan bara järnvägsräls, Frank hade en innerlig önskan att någon tog tag i frågan om vilka möjligheter Sverige och Brasilien har för ett bra samarbete.


En trevlig kväll går mot sitt slut, vi ser att Frank är en trött man efter en sjukhusvistelse, men vi beundrar honom att han ställer upp med denna fantastiska självbiografi.

Hela gruppen var tidigare under dagen och fick se Margaretas arbetsplats som hon hade under sin period som Sveriges ambassadör i Brasilien. Ett lummigt grönt område men små huslängor som påminner om ladugårdsbyggnader i Skåne, men som vi vid besöket hos Frank fick höra hade ritas av en Jämtlänning.

Ingegerd.

  

  

 

Flera höjdare idag i Rio – trots dimman!

Rio de Janeiro - onsdag den 28 oktober 2015
 

Om man är i Rio de Janeiro måste man givetvis besöka stans högsta, största och mest kända sevärdheter!

Därför blev det idag stora turistrundan till Kristusstatyn och Sockertoppen med höjdarlunch däremellan på Café Colombo.

Startade kl 9.30 i buss från vårt hotell på Copabana med kurs mot berget Corcovado, 710 m högt i södra delen av Rio. Åkte tåg 20 min med bergbana upp genom Tijuca nationalpark – en grönskande och blommande djungeloas- innan vi var uppe på bergets topp.

Där, väl gömd i ett grått regnmoln, stod den mäktiga Kristusstatyn på ett 8 m högt fundament.  Av själva statyn, som är 30 m hög och avbildar Jesus i fotsid beklädnad med utsträckta och välkomnande armar, syntes bara en svag antydning i dimman.

Statyn som invigdes 1931 är byggd av cement från Limhamn i Skåne. Bland svenska sjömän på 1930-talet blev statyn därför känd som Limhamns-Jesus.

Kristusstatyn är utpekad som en av världens sju underverk i modern tid. Den syns i klart väder över hela stan och är en samlande symbol för kristna världen över. En liten ekumenisk kyrkolokal finns lokalicerad i statysockeln.

Trots att det blåste friskt där uppe på berget lättade inte dimman medan vi var kvar där. Bara våra hårkalufser blev krusiga eller stripiga i duggregnet. Utsikten från toppen var minimal, men troligtvis inte så ovanligt? (Några av oss som var där för 6 år sedan vet ändå att vyerna därifrån är gudomliga i klart väder).

Tillbaka på marknivån bar det av in mot centrala stan och Café Colombo, ett ärevördigt mat-/caféställe sen 1894. Där kunde vi avnjuta en himlagod lunchbuffé i en förgylld och skön miljö.

Nästa höjdare blev så Sockertoppen på 396 m höjd med två linbanor byggda 1912. Ena linbanan med glasad kabin för persontransporterna leder till en mellanlandning på en lägre bergstopp och nästa linbana/kabin ända upp på Sockertoppen. Mjukt och bekvämt. Ingen av oss drabbades av höjdskräck eller svindel.

Dis mötte oss även här uppe, men utsikten mot stadsbebyggelsen, båt- och badvikarna var ändå hyfsat klar. (Kristusstatyn på Corcovadoberget var dock fortfarande osynlig på håll insvept i tjocka, mörka regnmoln).

Trots regndiset var det ett mycket nöjt resegäng som återvände till vårt hotell vid 17-tiden.  Såna här höjdarställen får man ju inte se varje dag! + 28 gr och fläktande sköna vindar dessutom!

Av denna dagen – den sista i Rio för denna gången- återstår nu ytterligare en attraktion: Kvällsmarknaden på Copacabana!

Imorgon bär det av till Brasiliens huvudstad Brasilia inne i Amazonas djungel……. Ser fram emot det också!     /Siv

     

 

 

 

En mellandag!

Tisdag morgon

Vaknar med en bild inom mej¨2 små flickor dansar med varandra, hoppar och skuttar, ser ut att ha roligt, på en liten uteterass rakt nedanför oss där vi står på en terrass mitt iden stora favelan som vi besökte igår. Synen gav mig det hopp jag behövde känna efter den utsatthet vi mött under vårt besök här och då inte minst i favelan. I flickornas dans fanns lust och glädje som visar på människans förmåga till förändring som vi ju också fick så  många bevis på under vårt besök i Abrigo.

Förmiddagen fri för stranden, tid för vila reflexion vid vågornas brus, se Tomas njutfullt följa vågorna där ute i havet, det vi andra inte riktigt vågade oss på, jo Ingerd och Siv prövade också!!

På em besök på ett museum ritat av den berömde arkitekten Oscar Niemayer, dit vi tog oss med färja över till en annan del av denna stora stad, Museebyggnaden gav associationer till en fritt svävande rymdfarkost eller ett allseende öga.

På kvällen var det dags att klä om till mottagning hos generalkonsul Louice Anderson i hennes utsökt vackra våning längre bort på stranden Ipanema.

Sverige har generalkonsul i större städer ute i världen för att representera Sverige helt oavlönat .Louice utnämndes av Margareta när hon var ambassadör i Brasilien, ett mycket gott val, vad jag kan förstå. Louice talade om att det var lätt att representera Sverige då Sverige och svenskar har ett gott renome i Brasilien. Hon berättade om förberedelserna inför OS nästa år, talade bl,a, om vilken stor betydelselse detta evenemang har för Rios och landets självkänsla. Det ska finnas en svensk paviljong dit hitresta svenskar ska kunna mötas. En person, Lars, från konsulatet talade om konsulatets uppgift med säkerhetsarbete inför OS.

Bland gästerna på mottagningen fanns Henry Stefansson, en person med ett mycket spännande förflutet och ett i våra ögon speciellt företag här i Rio. Han är född och uppvuxen i Göteborg, i sin ungdom engagerad i den ytterst radikala vänstern, kontakt med ”Afrikagrupperna” som ledde honom via SIDA till uppdrag Afrika mitt i flera av de svåra konflikt och krigshärdarna under 70 och 80 talen. Så småningom kom han till Brasilien och arbetade på Tumstocksfabriken, tumstocken en svensk uppfinning, därav vårt intresse. Idag leder & äger han detta företag som går bra. Tumstockarna görs av ett unikt trädslag som finns i Paraguay. Export sker till Sverige.

Ännu en dag tillända rika på flera spännande möten med svenskar i utlandet./  Elisabeth

   

Utflykt till favelorna!

Rio de Janeiro den 26 oktober 2015  - Copacabana, rånförsök och favelor

Tredje dagen med Jämtbrasse-gänget inleds i ett stilla tempo på förmiddagen.

Vi strövar längs Copacabana i riktning mot Fort Copacapana, tittar på fiskarnas nattfångst, och fortsätter in i Ipanema-kvarteren.

Därefter njuter vi av den mytomspunna Copacabana-stranden med sin ljusbeiga mjuka sand.

De höga azurblå vågorna kan man flyta med på och vågorna bär en med en skjuts in mot stranden.

Vågorna formar ett vitt skum då de möter stranden och det blir ett kraftigt utsug då vattnet söker sig  tillbaka ut i havet.

Vi intar dagens lunch på en av de typiska små strandrestaurangerna.

Det är soldis idag och i bakgrunden ser vi de höga skogsbeklädda bergstopparna bl a Sockertoppen.

På vägen tillbaka blir Mats utsatt för ett rånförsök alldeles utanför hotellet. En pojkspoling på cykel försöker dra kameran från Mats. Det lyckas dock inte och ynglingen avviker snabbt.

På eftermiddagen åker vi på favelatur. Vi besöker två favelor.

En mindre, Vila Canoes, med ca 3 000 invånare och Brasiliens största, Rocinha, med uppskattningsvis 150 000 – 200 000 invånare. Officiella siffran är 78 000 invånare.

Man ser favelorna runt om i Rio klättrande på bergssluttningarna. Här bor 20% av Rios befolkning dvs ca 2 milj. Favelor är slumområden, men man ser att det även här sker en ekonomisk utveckling. I princip är det olaglig ockupation av mark som bebyggts med hus. Mestadels stenhus.

Den lilla favelan vi besökte har deltagit i ett utvecklingsprojekt där man legaliserat den tekniska servicen dvs el, vatten och avlopp plus renhållning. För skolbarnen finns en tilläggsverksamhet halva dagen där olika aktiviteter ingår bl a hjälp med läxläsning. Verksamheten sköts av ideella krafter.

De s k gatorna är ca 1,20 breda och lägenheterna ligger tätt. Det är som att gå i en källare med lägenheter i ett irrationellt mönster.

I Rocinha är det större med gator och biltrafik. Det är praktiskt för folk att ta en motorcykeltaxi eftersom det är så backigt.

Här saknas avloppsledningar. Avloppet lämnar lägenheterna i en liten öppen kanal ut till ån för vidare transport till havet. Sopor ligger i högar som mellan varven bränns på plats för att bli av med eländet.

Ellanslutningarna ser ut som rishögar men det fungerar tydligen. Man ser även internetanslutningar numera.

I Rocinha tog polisen över makten för 3 år sedan. De slog snabbt ut drogkartellerna i en mycket väl planerad aktion på några timmar. Planeringen hade pågått i två år. Nu ser man poliser utplacerade på många ställen i favelan. Favelan är självförsörjande i en informell ekonomi. Här kan man utöver dagligvaror mm köpa bilar och motorcyklar.

Ja, det finns mycket att fundera över när man besökt dessa bostadsområden. I sådana här områden bor således var femte Riobo.

Ofta ligger favelorna granne med väl utvecklade bostadsområden. Rocinha är granne med ett kvarter där Amerikanska skolan ligger. Elevavgiften är 2 500 dollar i månaden. Inkomsten i en favela är ca 500 dollar i månaden i genomsnitt.

Det är i nivå med Ghana medan grannkvarterets inkomstnivå ligger som i Kanada.

Enligt vår guide så har 80% av den vuxna befolkningen i favelorna ett arbete. Ofta i den informella sektorn.

Drogkartellernas inverkan och makt har också för stunden reducerats.

När vi var i Rocinha år 2009 bad oss vår guide att inte fotografera in mot gränderna eftersom det kunde pågå droghandel där.  Nu var det poliser utstationerade på strategiska platser istället. Det såg man inte år 2009.

Tomas

    

Vårat besök på Abrigo!

Söndag 25/10

Vaknade tidigt på Hotell Orla, Copacabana, och när jag tittade ut genom fönstret kom jag att tänka  på Lisa Nilssons sång……det regnar i Rio…..Efter en välbehövlig frukost åkte vi i lätt duggregn i minibuss ca en timmes färd till Abrigo Rainha. Med oss på turen denna dag var även utlandsprästen Lasse från Sala församling . Väl framme välkomnades vi av Abrigos grundare Stefan Martinsson och Abrigos ”chef” och tillika advokat Tom. Många frågor gentemot myndigheten i landet behöver en lagkunnig.  Vi begav oss genast till kyrkan för att närvara vid en gudstjänst som Stefan förrättade och även 5 st, barndop i rasande fart. Vi satte en svensk prägel över denna gudstjänst genom att sjunga ”Oh store Gud.” Efter denna gudstjänst fick vi möjlighet att ställa frågor till ”vår sjuksköterska”. En fantastiskt engagerad och professionell ung dam som fått en möjlighet att utbilda sig tack vare sin far som finansierat hennes utbildning, kanske inte allt för vanligt i detta land…. och att hon nu finns på Abrigo!! Tillsammans med Stefan, Tom och fler medarbetare har många kvinnor med barn fått ett mycket bättre liv här på Abrigo och får någon form av utbildning, sjukvård och ett mycket bättre liv och ett självförtroende !! Ett annat project som precis startat på Abrigo var för unga män….detta kan Margareta berätta mer om.

Efter en utsökt lunch undertecknades det avtal där vi förbinder oss att bidra till finansiering av anställningen av denna fantastiska sjuksköterska. Vi överlämnade även de gåvor i form av kläder, teckningsmaterial och mjukisdjur som vi haft med oss från Sverige. Sen var det dags att tacka för oss, och jag lovar….det var många tankar o känslor som fanns hos mig efter vårt besök. Jag kan nog inte tillräckligt uppskatta det liv jag har som kvinna i Sverige.     // Mona

      

 

Första dagen i Rio!

Första dagen i Rio.

Äntligen framme!

Vi, åtta medlemmar i jämt-brasilianska vänskapsföreningen, anlände efter en lite knagglig resa via Frankfurt till Rio de Janeiro - knagglig i turistklass med obekväma stolar- men vi hade själva valt; att ha våra pengar till andra saker än att sitta...

Efter en välbehövlig vila, ja utom Thomas, som hunnit bada, både på Copacabana och Ipanemastränderna, samlades vi på hotell Orla Copacabana för att lägga upp strategin. Havet, framför oss,  var rätt stilla och många badare njöt av lördagens ledighet. Resan, planerad sedan ett halvår, var ju en kombinerad studie- och turistresa och innehållet skulle givetvis spegla detta. När alla var nöjda med upplägget  intog åtta hungriga jämt-brassemedlemmar en strandresturang för en lunch. Där pågick både kommers och sambamusik. Någon i gruppen köpte dragkedjeväskor och andra jordnötter av de ivriga försäljarna runt borden. Halmhattarna fick vara ...

Det är alltid lika spännande att få se den tallrik som kommer in på bordet - vad var det jag beställde - egentligen? Många tog på min inrådan "picanha-sandwich". Picanha är brasilianskt oxkött, urskuret och styckat på längden istället för på tvären. En delikatess enligt min mening. Men ack så jag lurade fyra av åtta. Utan knivar fick fingrarna hålla emot när vi slet sönder köttet med tänderna.

Jaja, skrattar sist som skrattar bäst - Mona beställde det för oss svenskar vanliga - korv. Och fick en hel stor tallrik med överfull av skivad korv och till detta franskt bröd (lät spännande), hm,  det visade sig vara en hel stor tallrik med skivad pain riche... Det var en generös Mona som delade ut korv med bröd till oss alla. Ändå blev korvtallriken inte tom.

Mats beställde sardiner - och fick stekt strömming - trodde vi. I massor. Så också han var jultomte vid bordet denna dag...

Thomas och Siv hastade iväg. De hade beställt biljetter till en fotbollsmatch på den anrika fotbollsstadion Maracaná.  Den arenan fick en ordentlig ansiktslyftning i samband med fotbollsVM förra året. Vill man vara kritisk kan man tycka att alla VM-matcher borde spelats där istället för att bygga nya arenor runt om i landet. I den avlägsna staden Manaus i Amazonas uppfördes en helt ny. Där spelades tre eller möjligen fyra matcher under VM... tror knappast att det blir något sgtörre arrangemang där mitt i regnskogen igen.

I övrigt såg jag klara förbättringar av staden Rios exteriör. På vägen från flygplatsen till Copacabana finns det sju favelor (slumområden). En viss uppsnyggning hade skett och en del staket satts upp för att skyla eländet.

Kvällen tillbringade vi tillsammans med Stefan Martinsson, grundare av Abrigo Rainha Silvia, och hans man Tom. Vi fick ingående beskrivningar av situationen för kvinnorna, de unga, våldsutsatta i Brasilien i allmänhet och  kvinnorna i Itaburaí i synnerhet,  Itaburaí där vårt projekt ligger. Stefan berättade om många trasiga öden,  som Abrigo tagit sig an.  Vi planerade sedan söndagens besök på mödrahemmet med rundvandring, dop, Oh store Gud, avtalsskrivande och möte med "vår" sjuksköterska. Det skulle bli en spännande söndag - det kände vi alla!

Sängen var sedan efterlängtad! Det hade varit ett långt dygn och ännu flera återstod...

Margareta Winberg

rapportör dag 1